När hälsodata i allt högre grad behöver kunna förflyttas mellan system, organisationer och länder – bör informationen fortfarande vara bunden till de applikationer där den en gång skapades?
Här blir EHDS mer än en fråga om regelefterlevnad. Det är ett tillfälle att fundera över vilken datagrund framtidens hälso- och sjukvård ska bygga på.
Från regelverk till klinisk vardag
Ett av EHDS främsta syften är att göra det enklare för hälsodata att följa patienten.
Tänk dig en finländsk medborgare som behöver akut vård i Spanien. Vårdpersonalen behöver inte tillgång till patientens fullständiga livslånga journal. Men tillförlitlig information om läkemedel, allergier, viktiga diagnoser och tidigare ingrepp kan göra stor skillnad.
Den här typen av gränsöverskridande utbyte sker redan genom MyHealth@EU, den befintliga europeiska infrastrukturen som EHDS bygger vidare på för primär användning av hälsodata. I och med EHDS utvidgas infrastrukturen. Patientöversikter och elektroniska recept hör till de första prioriterade datakategorierna. Därefter följer bland annat laboratorieresultat, medicinsk bildinformation och utskrivningsrapporter.
För vårdgivare och leverantörer av elektroniska journalsystem innebär detta att definierade hälsouppgifter ska kunna göras tillgängliga elektroniskt och utbytas enligt gemensamma europeiska krav.
Men att flytta information från A till B är bara en del av utmaningen.
Lärdomar från Finland: interoperabilitet måste fungera i praktiken
Finland har byggt upp förutsättningarna för att dela hälsodata under flera decennier.
Nationell lagstiftning, terminologitjänster, elektroniska recept, invånarnas tillgång till sina uppgifter och Kanta-arkivet för patientuppgifter har successivt skapat en nationell infrastruktur för informationsutbyte. Gränsöverskridande elektroniska recepttjänster togs i drift 2019.
I dag är lokala journalsystem anslutna till Kanta, som i sin tur möjliggör gränsöverskridande tjänster via MyHealth@EU. Tietos Lifecare EHR är en del av detta nationella ekosystem.
Finlands erfarenhet visar att interoperabilitet kräver mer än att koppla ihop system. Informationen behöver delas inom tydliga ramar för åtkomst och ansvar. Den måste också presenteras så att vårdpersonalen kan tolka och använda den.
Den sista sträckan fram till användaren är särskilt viktig.
Informationen kan passera en landsgräns, men nyttan blir begränsad om vårdpersonalen måste leta efter den i en separat portal, inte förstår vad den betyder eller inte kan lita på dess ursprung.
Interoperabilitet skapar verkligt värde när tillförlitlig information når vårdpersonalen i en begriplig form och i det befintliga arbetsflödet. Det kan innebära mindre tid åt att söka, färre upprepade frågor och undersökningar, bättre kontinuitet och i förlängningen en säkrare vård.
FHIR, openEHR och EHDS: olika delar av samma helhet
Samtal om EHDS blir lätt svåröverskådliga eftersom FHIR, openEHR och europeiska utbytesformat ofta nämns tillsammans.
FHIR hjälper vårdsystem att utbyta information med hjälp av standardiserade resurser och API:er.
openEHR erbjuder ett standardiserat sätt att modellera och lagra klinisk information, så att dess betydelse kan bevaras och förvaltas oberoende av enskilda applikationer.
EHDS ger det europeiska ramverket för att göra hälsodata tillgängliga och interoperabla.
Standarderna och regelverket hanterar olika delar av utmaningen: hur klinisk information modelleras, hur system utbyter den och hur den kan göras tillgänglig över hela Europa. De kan samverka, men ingen av dem skapar ensam interoperabilitet i praktiken.
Det är viktigt att komma ihåg att en vårdgivare inte behöver openEHR enbart för att uppfylla EHDS. Ett befintligt journalsystem kan i princip möta kraven genom att mappa sin interna information till det europeiska formatet för utbyte av patientjournaler (EEHRxF).
Men är regelefterlevnad det enda målet?
Från EHDS-krav till återanvändbara hälsodata
Vårdgivare kan välja att se EHDS som ytterligare ett integrationskrav: identifiera vilka uppgifter som omfattas, skapa nödvändiga mappningar och gränssnitt och ansluta befintliga system till nationell och europeisk infrastruktur.
Samtidigt behövs samma kliniska information i allt fler sammanhang: i den direkta vården, vid informationsutbyte, i nya kliniska applikationer, inom AI, analys och forskning.
I stället för att frigöra information ur enskilda applikationer på nytt för varje användningsområde kan vårdgivare skapa en gemensam klinisk datagrund. Där struktureras och förvaltas informationen oberoende av de applikationer som använder den.
Det är här openEHR blir särskilt relevant.
Med openEHR kan klinisk information förvaltas i en leverantörsneutral och kliniskt styrd informationsmodell, medan standarder som FHIR kan göra informationen tillgänglig för andra system.
Enkelt uttryckt:
openEHR hjälper till att bevara informationens struktur och kliniska innebörd. FHIR erbjuder ett standardiserat sätt att utbyta hälsodata mellan system. EEHRxF definierar det gemensamma europeiska formatet för utbyte av prioriterade hälsodata inom EHDS. EHDS är regelverket som kräver att dessa hälsodata blir tillgängliga och interoperabla mellan vårdorganisationer och över nationsgränser. Tillsammans skapar detta en möjlighet att gå från att lösa enskilda interoperabilitetskrav till att bygga en återanvändbar grund för hälsodata.
En grund för stegvis modernisering
Här sträcker sig diskussionen också bortom EHDS.
Om kliniska data kan finnas oberoende av en viss journalsystemsapplikation behöver modernisering inte längre innebära att allt byts ut på en gång.
Befintlig klinisk information kan föras över till en gemensam dataplattform. Nya applikationer kan använda samma data, samtidigt som befintliga system kan finnas kvar där de fortfarande skapar värde. Därefter kan funktioner införas eller moderniseras stegvis.
Det är den arkitektoniska idén bakom Lifecare Clinical Suite.
För omkring tio år sedan valde Tieto openEHR och FHIR som centrala arkitekturprinciper för de kliniska systemen. Lifecare Clinical Suite kombinerar en klinisk datagrund baserad på openEHR med applikationer och funktioner som är utformade för att bygga vidare på den.
Målet är inte bara att erbjuda ytterligare ett sätt att utbyta data. Ambitionen är att hjälpa vårdgivare att göra kliniska data oberoende av enskilda applikationer, så att samma tillförlitliga information kan stödja befintliga arbetsflöden, nya applikationer och framtida användningsområden.
Det kan också förändra vägen till modernisering. I stället för ett enda stort byte av journalsystem kan organisationer stegvis etablera en gemensam datagrund, göra befintlig information tillgänglig och införa nya funktioner över tid.
EHDS blir då ett av användningsområdena för den grunden – inte det enda skälet till att bygga den.
Tänk längre än nästa krav
EHDS kommer att göra interoperabilitet till en ännu viktigare fråga för alla europeiska vårdorganisationer. Finlands erfarenhet visar att det krävs mer än teknisk uppkoppling för att få det att fungera. Den kliniska betydelsen behöver bevaras, styrning och tillit behöver etableras och informationen måste nå vårdpersonalen på ett sätt som fungerar i vardagen.
För vårdgivare som förbereder sig för EHDS är den närmaste frågan naturligtvis: Vad behöver vi göra för att uppfylla kraven?
Men det finns också en mer strategisk fråga att ställa: Om vi ändå ska göra våra hälsodata interoperabla, hur kan vi också göra dem återanvändbara?
Den större möjligheten handlar inte bara om att utbyta information över gränser. Den handlar om att skapa en grund för hälsodata som kan stödja bättre vård, nya applikationer, AI och fortsatt modernisering – utan att samma data behöver göras tillgängliga på nytt varje gång krav eller teknik förändras.
